Bosse, järnet och människorna i södra Bergslagen

En av dem som gärna berättar och som kan sin hembygd utan och innan är Bo Hagefalk - eller ”Bosse i Mariedamm.”

Bosse har bott här större delen av sitt liv. Han har arbetat som förskollärare på bygdens skola samtidigt som han alltid har dragits till historien. “Jag gillar att gräva i gamla berättelser och se hur saker hänger ihop”, säger han och ler. Och det finns mycket att gräva i här – bokstavligt talat.

Järnet som byggde bygden

Vid Trehörnings masugn står ett stycke välbevarad industrihistoria. Den byggdes redan 1634 av traktens bergsmän – femton till tjugo bönder som slog sig ihop för att tillverka järn. Senare tog den mäktige Louis De Geer över hyttan. 1775 köpte Johan Abraham Grill Mariedamm med Trehörnings masugn. Han var delägare i Ostindiska kompaniet, importerade allt från kryddor, kinesiskt porslin och tyger. Han lät renovera masugnen så att den blev mer energieffektiv. Sonsonen Andreas Grill, som var metallurg, förbättrade järnets kvalitet genom att hämta och blanda i malm från Taberg i Småland – en imponerande transport som gick över Vättern med seglande råbockar.

Idag är Trehörnings masugn Sveriges bäst bevarade mulltimmerhytta. Den står med sin stenfot och överbyggnad i trä, fylld med mull som isolering, som en påminnelse om hur skicklig man en gång var på att framställa högkvalitativt järn. Länsstyrelsen tar hand om byggnaderna, medan byalaget sköter markerna omkring. “Det känns fint att få vara en del av det,” säger Bosse. “Det är som att vårda både ett minne och en identitet.”

Engelska parken och Grillska graven

Inte långt från masugnen låg en gång en engelsk park – en sådan som blev populär bland de välbärgade i slutet på 1700-talet. Här kunde man promenera längs grävda kanaler, blicka ut över Skeppsjön och slå sig ner i lusthuset som en gång stod här. Idag är det mesta av skogen avverkat, men den som tittar noga ser spår: en stengrund här, en gammal gränstall där.

Mellan byn och masugnen ligger också Grillska graven, där medlemmar ur den mäktiga släkten fått sin sista vila. Det är en stillsam plats, omgiven av historia och skog som sett generationer komma och gå.

Forntida fynd och människor

Trakten kring Mariedamm bär på ännu äldre berättelser. I jorden har man hittat Mariedammsbrakteaten – en liten guldamulett från 400–700-talet, troligen buren som skyddssymbol. Kanske tappad av en vandrare, kanske kvarlämnad efter ett överfall. Vem vet? I Solberga naturreservat, som man passerar längs Mariedammsleden, når man 180 meter över havet – ett av de första landområdena som steg ur havet efter istiden. Här har människor rört sig längre än någon kan minnas.

Ett levande byaliv

Men Mariedamm är inte bara historia – det är också ett livfullt samhälle. Här bor ungefär 150 personer, och det mesta händer tack vare byaföreningen. De håller efter vandringslederna, sköter badplatsen, fotbollsplanen och ställplatsen vid Mariedammsgården. På sommaren öppnar Kaffestugan, där personer i byn bjuder på kaffe med dopp i solskenet.

Varje år tänds också kolmilan, precis som förr. Det blir en hel kolarvecka med aktiviteter, berättelser och förstås – kolbullar, stekta av det trogna kolargänget. “Det blir alltid en fin samlingspunkt,” säger Bosse. “Det är som att byn andas lite extra då.”

Personliga rötter och drömmar framåt

Bosse själv har djupa rötter i trakten. Hans mormor föddes i ett torp i skogarna här, och enligt familjehistorien hittade hennes mors bröder en silverfyndighet i markerna. En gammal snusdosa i silver, med ett guldmynt på locket, minner om upptäckten.

Men även om Bosse blickar bakåt, så finns många idéer om vad som kan utvecklas i framtiden. Guidning vid Trehörnings Masugn skulle kunna utökas med guidning i Engelska Parken. Visa källan där pigorna hämtade dricksvatten till herrgårdsfolket, se utsikten över markerna från det gamla lusthusets plats samt gå förbi den enorma tallen.

Tillsammans med några vänner har Bosse också räddat en gammal banvaktarstuga från rivning. “Vi har plockat ner den bit för bit,” berättar han. “En dag hoppas vi kunna sätta upp den igen vid masugnen – som ett stycke levande historia.”

När historien blir personlig

Bosse minns särskilt en guidning han höll för bara två personer – en pappa och hans tioårige son. “Sonen hade önskat sig det i födelsedagspresent,” säger han och skrattar. “Han kunde redan massor om järnhantering, så det blev nästan som att vi lärde varandra. Det är sånt som gör det här roligt.”

I Mariedamm är historien inte något som ligger bakom glas och rep – den lever, berättas och brukas. Precis som masugnen en gång glödde i natten, brinner här fortfarande en glöd – för platsen, för människorna och för berättelserna som format dem.